Susan bor i Norrköping i Sverige och kommer från Kerboran i Turkiet. Hon har tre barn och 9 barnbarn.
Susan växte upp i en kristen by i sydöstra Turkiet där hon växte upp med åtta småsyskon. Hon var den enda av syskonskaran som inte gick i skola eftersom hennes farmor ville att hon skulle gå i hennes fotspår och bli barnmorska och medicinkvinna i byn. Hon fick som liten följa med henne och lära sig hur man kunde använda olika växter och örter för olika sjukdomar och åkommor. Eftersom hon också var det äldsta barnet fick hon även hjälpa sin mamma att ta hand om sina småsyskon och laga mat till familjen. När hon var 16 år ville hon som många andra i hennes ålder flytta till Tyskland för att arbeta. Hennes far lät henne inte göra det och det dåliga samvetet gjorde att han istället gick med på att hon skulle få flytta till storstaden Istanbul. Där fick hon bo med några släktingar och vantrivdes till en början eftersom hon inte kunde någon turkiska. I byn hon växte upp talade de kurdiska, trots att hon egentligen tillhör det assyriska minoritetsfolket som har ett eget språk. Så småningom fick hon arbeta som tjänsteflicka hos en pontigrekisk familj. Familjen hon arbetade hos tog väl hand om henne och lärde henne att läsa. Eftersom hon var analfabet köpte de barnböcker som hon fick börja läsa.
När hon en dag besökte sin familj i byn, bestämde hennes föräldrar att hon skulle gifta sig. Mannen hon skulle gifta sig med hade hennes föräldrar redan valt ut. Susan och hennes man flyttade till Istanbul där de fick sitt första barn. När hon var gravid igen flyttade hennes man till Tyskland för att arbeta. Susan var då tvungen att flytta tillbaks till byn. Där födde hon en flicka som senare dog. 1974 återförenades hon med sin man i Tyskland. Två år senare flyttade de till Sverige. I Sverige började Susan arbeta som barnskötare eftersom hon tyckte om att ta hand om barn. Hennes läskunkaper hon fick av familjen hon arbetade hos i Istanbul hjälpte henne att lära sig det svenska språket lättare. Men språkbarriären satte käpp för henne i många situationer. När hennes bror övertalade henne att ta körkort ville hon till en början inte ens försöka. Hon kunde ju inte läsa trafikreglerna på svenska och såg det som en omöjlighet. Med hjälp av chefen på trafikskolan lyckades hon trots allt få sitt körkort. Det fick henne att känna sig stolt och självförtroendet ökade.
Susan älskade att brodera som liten och gjorde flera alster som hon dessvärre inte fick med sig till Sverige under sina flytt. Men när hennes mor kom till Sverige hade hon med sig ett av Susans allra första broderiverk, ett örngott som hon gjorde när hon var 9 år. Det visade hon upp för barnen på förskolan som hon arbetade på när de skulle lära sig att brodera. Idag har hon kvar det och visar det gärna för sina barnbarn.
